Jag har gått ett tag och väntat på att det skall vända. Men inget händer.Den här hösten skulle vara rivstarten för min viktresa. Istället blev den ett jävla maratonlopp där stressen sakta men säkert bränner mig i båda ändar. Det är sååå skamligt att erkänna det och sååå pinsamt att säga orden. Men,jag måste.
Min plan var att ge min viktresa högsta prioritet. Istället har jag stått som en åskådare på första parkett och sakta men säkert bevittnat hur "må bra faktorn" hamnat längre och längre ner på prioriteringslistan.
Det finns inget mer patetiskt än att läsa hur någon, gång på gång, skriver, "nu tar jag nya tag", utan att något händer. Därför skiter jag i att skriva det. Jag vet ärligt talat inte om de nya tagen finns där. Vet bara att jag sen en tid vandrar i landskap som ter sig svartvita, trots att de borde vara i färg. Har varit här förut. Vet att det går över. Men just nu är det tungt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar