New spirit !

Japp, det här känns bra.
Blev inspirerad av en annan bloggare, Johanna, http:// tiokilolattare.blogspot.com Hon har upprättat en träningsdagbok, bestämde mig för att göra detsamma. Märkligt det där med träning. När jag kommer igång och rör på mig blir jag automatiskt mer fokuserad på vad jag äter. Det visar sig direkt.
För att spä på min goda känsla åkte jag och köpte mig ett par superfina walkingskor. Jag vet att det är ett trick som brukar funka. Känner man sig fin när man motionerar blir det roligare.
Så, just idag, är jag full av hopp. Det enda som egentligen svärtar den klarblå himlen är att min högerankel värker. Nu gäller det att balansera motionen till lagom nivå. Jag är tung och otränad, så jag behöver vara förnuftig för att inte dra på mig skador.
För att fortsätta vara självreflekterande vill jag bara nämna en händelse från igår. Sent i går kväll uppstod ett alvarligt datahaveri i min Laptop. Det handlade om riktigt viktig data och skakade om mig rejält. Utan att tänka, kastade jag mig in skafferiet och högg ett paket kex, som en hungrig kobra.. Tur för mig att min kärleksfulle man kom till min undsättning. Han omfamnade mig, befriade mig från kexpaketet, jag hade djupdykt i, och sa: "Älskling, du behöver inte äta på dina känslor". Suck, va fin han är...
Kram till er alla!
Charlotte

Nu går det inte som planerat...

Befinner mig återigen i ett ingenmansland mellan motivation och ickemotivation. Det goda fokus jag lyckades upprätta en tid har fallit. Inte så att jag har återfallit i sockerfrosseri, men jag känner ändå att jag släppt garden och sakta glider tillbaka ner i gamla ovanor. Jag måste således vässa mitt fokus igen och ta ett beslut.
Jag känner igen detta stadium. Det kommer ofta till mig när vägen känns för lång att gå. I mitt inre hör jag: - ” Det är ingen idé..” - ”Det är redan försent.. -” Du kommer aldrig klara det..” Jag vet att sättet för att komma vidare är att hitta ett motgift. Oftast handlar motgiftet om ett specifikt beslut.
Så mitt beslut för idag vad skall det vara? Jag väljer att dela upp beslutet i ett fysiskt och ett mentalt. Det fysiska beslutet handlar idag om mat. Vi skall ha fikagäster och jag kommer bjuda på scones. Mitt beslut är att jag skall äta en scones( med ost, jag skippar marmeladen..). Varken mer eller mindre.
Mitt mentala beslut handlar om en tanke. Jag bestämmer här och nu att alla negativa ”det är redan försent - tankar” skall motas bort av en positiv tanke. I dag skall den tanken vara: ” Jag är i en viktminskningsprocess och den går framåt. Jag visar mig själv respekt i min process och återerövrar den kropp som jag egentligen är. Jag gör val som gynnar mig och når med tiden mitt mål. ”
För att inte tappa fokus skriver jag upp den positiva tankeraden på en lapp och lägger den i fickan. När de negativa grubblerierna sätter igång tar jag fram min lapp och påminner mig.
Tack för att ni följer mig.
Kram Charlotte

Om att vara i återställningsprocessen

Hopplöshetskänslor när de snabba kolhydraterna lämnar systemet.
Nu är jag låg. Men vet att det är så det skall vara. Har dragit ner på socker och snabba kolhydrater avsevärt. Det märks på humöret. Det är ju inte första gången jag lägger om kosten, så jag känner igen symptomen. Nästan en slags avtändning. Kroppen skall in på ett annat spår, en annan energi frekvens, ett nytt fokus.
Jag vet lösningen. Fylla på rejält med proteiner, vatten och motion.
Nu är min utmaning att hålla rätt fokus, påminna mig själv om varför jag gör det här. Jag försöker se en målbild. Tänker att jag är i en återställningsprocess. Min kropp skall bli det som den var menad att vara. Den vill bli sig själv. Den vill inte bära på vikten av en extra person. Nej, den vill vara smidig, hoppa, studsa, böja sig med lätthet. Den vill vara fri. Dansa, leka, ha sex. Den vill njuta. Inte plågas som nu.
Känslan av tomhet och sorg som avtändningen från socker innebär, är just bara en känsla. Jag kan stå ut med den idag. Jag kan ta kommando över den och ändå göra det som krävs. Jag behöver inte äta för att dämpa min ångest. Jag är större än så.
Kram Charlotte

Från skam till motivation ?

Tack för att ni följer mig, det betyder så mycket.Jag har rest en vecka nu. Rest på väg mot en lättare kropp. Noterar att motståndet fortfarande är massivt och det stör mig att det behöver vara så. Jag är ändå beslutsam att fortsätta. Tänker att om jag bara fortsätter blogga om det jag upplever så tvingar jag åtminstone mig själv att stanna kvar i processen.
Har varit vid havet några dagar. Behöver skriva om den djuplodade skam jag känner. Det är tyvärr flera år sen jag visade mig i badkläder på en offentlig strand. När jag är på stränder sitter jag och solar väl täckt av en lång sarong lindad runt kroppen. Jag visar mig aldrig i badkläder. Nu, när jag satt vid havet kände jag sorg. Jag vill också vara brunbränd och fin. Jag vill våga plaska runt i vattnet och omge mig med sommarkänslor istället för skam.
Det finns en djup önskan inom mig att den här sommaren skall vara den sista gången jag behöver känna så här. Jag önskar att kontakten med de negativa känslorna kan leda till en högre nivå av motivation. Jag tänker inte ge upp.

Kram Charlotte

Att behålla mitt målfokus

Några dagar vid havet har hjälpt mig att reflektera. Både över livet som stort och om mina dagliga matvanor.Jag noterar att fokuset behöver bibehållas varje minut om jag inte skall tappa min nya inställning, det jag tidigare valt att kalla "matflytet". Om jag är fokuserad på vad jag vill och vart jag är på väg, ter sig matvalen lätta. Då tckar jag nej till en glass, med lätthet, när resten av familjen väljer att äta en.
Däremot tappar jag också bort mig då och då. Faktorer som trötthet och hunger verkar vara bland de farligaste. Då glider jag sakta men säkert in i självdestruktivitetens svarta vrå och äter för att slippa känna. Därför är det min stora utmaning att fortsätta söka "matflytet" och uppmärksamma när fokus övergår i ickefokus. Först när jag identifierat skarven däremellan är jag förmögen att ta kommando över den och ingripa med kraft.
Jag är på resande fot i min förändringsprocess. Varje stund är inte framgångsrik, men jag är definitivt på väg.
Tack för att ni följer mig.
Kram Charlotte

Att söka matflytet....

Utan konkret målsättning är det svårt att hitta i mål.
Under tiden som jag bloggar vidare och söker för att finna motivation, står det klart att mitt mål behöver formuleras. Visst, det är ju klart att målet är viktnedgång, men jag har ingen direkt strategi eller konkret plan för hur eller när jag tänkte gå i mål. Faktiskt vet jag inte ens vart målet är eller hur det ser ut. Det sägs att förändringsprocessers utgång är beroende av hur välformulerat och specifikt målet är.
Till skillnad från andra gånger när jag försökt viktminska, har jag en önskan att denna gång skall vara annorlunda. Jag vill inte anamma någon supermetod för att sen återgå till destruktivt beteende. Nej, jag vill hitta ”matflytet” i vardagen. Ja, just det , det är det jag vill.
Så vad är matflytet? Jag tror det är att göra ”ett val i taget”. Det spelar ingen roll vad jag bestämmer på morgonen om jag sen ändrar mitt beslut redan till förmiddagskaffet. Nej, beslutet, vad och hur mycket jag skall äta, måste vila i nuet. Jag måste lära mig att ta ansvar i stunden. Det är liksom okej att titta på ett wienerbröd och fråga sig själv: ” Vill jag äta detta? ” (Även om det känns som om wienerbrödet just skall attackera mig och hoppa in i min mun…:)
Så helt klart blir ett första delmål att försöka utforska hur ”matflytet” skulle kunna se ut, hur jag skall hantera att nå dit och vilka strategier som kan hjälpa mig på vägen.
Detta skall jag i morgon filosofera över vid havet….
Kram ! Charlotte

En resekamrat-min nya kraftkälla

För att vara framgångsrik i förändringsprocesser tror jag stenhårt på att man skall skaffa sig kraftkällor. Dessa kan vara människor, saker eller platser. En kraftkälla är något eller någon som helt säkert bara hjälper och stärker oss i vår process. Det är märkligt, men sant, att vi inte alltid får den hjälp och stöttning vi behöver från dem som står oss närmast.Detta kan bero på många olika faktorer, men oftast handlar det om vad personen själv har för agenda och vad han eller hon riskerar att förlora. Därför gäller det att välja kraftkälla omsorgsfullt.

Första gången jag besökte en retreat och gick in i tystnad i fyra dagar fick jag höra en bön. Den är så här:
”Öppna mina öron så att jag kan höra dig, öppna mina ögon så att jag kan se dig, öppna mina händer, så att jag kan känna på dig, i mötet med andra människor.”
Mina nära är mycket "Gud" för mig. De säger det jag behöver höra, vägleder mig när jag går vilse och finns där som ett fysiskt "Gud". Jag har alltid sett på människor som gudomliga, men den här bönen tydliggjorde det hela ytterligare en nivå.
Med det i åtanke har jag skaffat mig en resekamrat för min viktminskningsresa. Kände att jag behövde veta vem som kommer följa mig i min utmaning. Jag frågade min vän E. Hon har ingen erfarenhet av övervikt eller viktminskning, men hon gillar mig, precis som jag är. Hon har aldrig kritiserat mina misslyckanden utan tvärtom försöker hon alltid hjälpa mig att se mina tillgångar. Hon är en sann vän- en sann kraftkälla.Vi har planerat en skogspromenad de närmsta dagarna, då ska vi snacka igenom hur vårat "resekamrats-avtal" ska se ut.
Det är fint att ha en resekamrat.
Det är också fint att få kommentarer från er som läser bloggen. Jag är glad att ni är med.
Kram Charlotte

Det handlar egentligen inte om kilon - utan mer om självrespekt.

Övervikten har, för mig, alltid varit förknippad med självförakt och skam. Självföraktet har kommit till utryck på så många olika sätt och ständigt lett till att jag ätit mer och mer för att slippa känna. Jag vet inte hur många gånger, de senaste åren, som jag innan en föreläsning, ett seminarium eller en workshop, stått i kulisserna med självförakt upp över öronen. Trots att jag vet hur uppskattad jag är som coach och föreläsare, så har det ändå funnits en röst som sagt -”Du är en bluff Charlotte, du är för fet och det är inte trovärdigt att du lär ut verktyg för förändringsprocesser. Alla ser ju att du inte kan leva det du lär.”
Och ja, visst är det så, att jag (åtminstone i relation till min vikt) inte lyckats leva efter de strategier som jag inspirerar andra att göra.

Men problemet är inte min oförmåga att leva sunt. Problemet har en djupare botten än så. Jag är oförmögen att behandla mig själv respektfullt. Låt oss ta ett exempel. Jag skulle aldrig, för ett ögonblick, tolerera att min 7-årige son slarvade med maten så som jag gör. Aldrig, att han skulle få vräka i sig ett paket Ballerina kex i stället för lunch, äta godis mest varje dag, småäta mellan målen eller ”moffa” i sig mackor på nätterna. Nej, jag skulle aldrig låta det ske, för jag älskar honom innerligt och värnar hans hälsa. Dessvärre verkar jag acceptera att jag behandlar mig själv på det sättet. Eller gör jag inte det längre?

Om målet handlar om att uppnå självrespekt, så kommer, per automatik, viktminskningen att bli en sidovinst.
Därför skall min resa innefatta att dagligen arbeta för att självförakt ,i alla dess former, skall bytas mot självrespekt. För att påminna mig om detta skapade jag namnet ”bara underbara kropp”. Hur den än är, är den alltid, bara underbar.

Att göra en förändring

Det finns dom som menar att resultatet av en förändringsprocess beror på hur gärna man vill förändra sig och hur mycket engagemang man är villig att lägga på förändringen. Men betyder det då, att om både vilja och handlingskraft saknas, så kommer det inte att fungera? Kanske. Men jag tror att båda dessa går att införskaffa.

Min status när jag börjar mitt bloggande är följande:
Överviktig kvinna, snart 40 år, har varit mer eller mindre överviktig sen barnsben. Mat var defenitivt min första drog. Jag minns tydligt vilken underbar tröst och tillfredställelse jag upplevde som liten, när jag fick stoppa något gott i munnen. Tyvärr, en känsla, som finns där än i dag.
När jag nyligen fött mitt tredje barn stannade vågen på 113 kg. Tyvärr känner jag varken motivation eller driv att göra något åt det, men jag vet att jag måste.
Min kropp har alltid varit stark och frisk, trots den övervikt jag släpat på. Jag inser att det inte är för evigt. Övervikt är förenat med sjukdom, förr eller senare. Det är därför, det har blivit dax att agera.
Min första utmaning blir att införskaffa motivation och villighet.Den som gjort många försök att gå ner i vikt vet hur fruktansvärt tröstlöst det kan kännas. Men hur det än känns, så börjar sökandet nu. Min viktminskningsesa måste börja. Och den här gången tänker jag inte acceptera något annat än att jag når mitt mål.
Tack för att du hänger med ! Kram Charlotte

Ps. Bilden är tagen två veckor efter (!) Theodors födsel. Mammakläder från webbutiken http://www.greatestmom.se/ , min nya butik med mammakläder i stora storlekar. ds