Japp, det här känns bra.
Blev inspirerad av en annan bloggare, Johanna, http:// tiokilolattare.blogspot.com Hon har upprättat en träningsdagbok, bestämde mig för att göra detsamma. Märkligt det där med träning. När jag kommer igång och rör på mig blir jag automatiskt mer fokuserad på vad jag äter. Det visar sig direkt.
För att spä på min goda känsla åkte jag och köpte mig ett par superfina walkingskor. Jag vet att det är ett trick som brukar funka. Känner man sig fin när man motionerar blir det roligare.
Så, just idag, är jag full av hopp. Det enda som egentligen svärtar den klarblå himlen är att min högerankel värker. Nu gäller det att balansera motionen till lagom nivå. Jag är tung och otränad, så jag behöver vara förnuftig för att inte dra på mig skador.
För att fortsätta vara självreflekterande vill jag bara nämna en händelse från igår. Sent i går kväll uppstod ett alvarligt datahaveri i min Laptop. Det handlade om riktigt viktig data och skakade om mig rejält. Utan att tänka, kastade jag mig in skafferiet och högg ett paket kex, som en hungrig kobra.. Tur för mig att min kärleksfulle man kom till min undsättning. Han omfamnade mig, befriade mig från kexpaketet, jag hade djupdykt i, och sa: "Älskling, du behöver inte äta på dina känslor". Suck, va fin han är...
Kram till er alla!
Charlotte
Bra karl du har!
SvaraRaderaTänkte på en sak när det gäller att komma ut och träna. Som igår när jag joggade i 50 minuter: jag var helt inställd på att det kunde bli bara promenerande, Jag hade t om med mig en liten youghurthink för att plocka eventuella blåbär (den slängde jag sen i soptunna eftersom jag joggade istället + att jag inte såg några blåbär när jag gjorde en snabbkoll).
Jag är alltid inställd på att det kan bli bara promenad (har alltså inga krav på mig, krav får mig att bli trotsig och slå bakut, sdan har jag varit sedan barnsben), men ser till att komma ut. Innan jag kom ut satte jag på mig joggingkläderna. Det var steg 1. Jag sade till mig själv: jag tar på mig dem så får jag se om jag kommer ut. Och när jag låste ytterdörren: "Jag går ut men får se om jag vänder hem efter några kvarter p g a regn och ovilja": Det är så jag fungerar i alla fall, att vara MED mig själv, inte mot. Att anti-pressa mig själv. Så har det alltid funkat. Men man är olika där. Därför har jag aldrig känt mig motiverad av pulsklocka och springa på tid. Istället att ta mig en viss sträcka, gående eller lätt joggande eller växla mellan att gå och jogga.
Kul att du startar träningsdagbok! Det kan inspirera andra också. Ja, det gjorde det ju i mitt fall :-)
10 poäng till din man! Bra kommentar och omtanke! Och så klart 10 poäng till dig Charlotte som gör den här resan :).
SvaraRaderaVar försiktig med din ankel bara. En sak att tänka på - om du känner anti eller minsta hinder för en promenix - man kan faktiskt ta en kort promenad! Det är bättre än ingenting:). Kram. Keep up the good work!
Det är bra med observanta män. Hoppas att du får en bra vecka. KRam
SvaraRaderaCharlotte, tänk så skönt det är att ha någon som bryr sig om en, just i den stunden du berättade om. Jag kan falla ibland på kvällarna då jag känner mig ensam och då HAR jag ingen där. Då krävs det verkligen viljestyrka att inte fortsätta proppa i sig. Ibland slår allting slint och så får man ångra sig. Men det är ju bara att ta nya tag.
SvaraRaderaDin ankel måste du se upp med. Tyvärr brukar det ju vara så att när man börjar träna så slår kroppen litet bakut och protesterar. Man kan bli förkyld eller ont någonstans. Fortsätt att tycka om din kropp och speciellt dina fötter, då de ska bära dig genom livet, det lättare livet.
Kram