Övervikten har, för mig, alltid varit förknippad med självförakt och skam. Självföraktet har kommit till utryck på så många olika sätt och ständigt lett till att jag ätit mer och mer för att slippa känna. Jag vet inte hur många gånger, de senaste åren, som jag innan en föreläsning, ett seminarium eller en workshop, stått i kulisserna med självförakt upp över öronen. Trots att jag vet hur uppskattad jag är som coach och föreläsare, så har det ändå funnits en röst som sagt -”Du är en bluff Charlotte, du är för fet och det är inte trovärdigt att du lär ut verktyg för förändringsprocesser. Alla ser ju att du inte kan leva det du lär.”
Och ja, visst är det så, att jag (åtminstone i relation till min vikt) inte lyckats leva efter de strategier som jag inspirerar andra att göra.
Men problemet är inte min oförmåga att leva sunt. Problemet har en djupare botten än så. Jag är oförmögen att behandla mig själv respektfullt. Låt oss ta ett exempel. Jag skulle aldrig, för ett ögonblick, tolerera att min 7-årige son slarvade med maten så som jag gör. Aldrig, att han skulle få vräka i sig ett paket Ballerina kex i stället för lunch, äta godis mest varje dag, småäta mellan målen eller ”moffa” i sig mackor på nätterna. Nej, jag skulle aldrig låta det ske, för jag älskar honom innerligt och värnar hans hälsa. Dessvärre verkar jag acceptera att jag behandlar mig själv på det sättet. Eller gör jag inte det längre?
Om målet handlar om att uppnå självrespekt, så kommer, per automatik, viktminskningen att bli en sidovinst.
Därför skall min resa innefatta att dagligen arbeta för att självförakt ,i alla dess former, skall bytas mot självrespekt. För att påminna mig om detta skapade jag namnet ”bara underbara kropp”. Hur den än är, är den alltid, bara underbar.
Hej Charlotte!
SvaraRaderaJag känner igen mig i det du skriver. Jag har också hört den där rösten säga så mycket hemska saker.
Jag har lärt mig begreppet självkänsla och innebörden av att älska mig själv för den jag är. Det är fantastiskt!
Jag har ju kunnat lura mig själv att jag är värdelös. Så jag har börjat "lura" mig själv åt andra hållet. Den där rösten jag hör nu. Den säger bra saker, den berömmer och stärker mitt inre.
Jag har även kommit till insikten med att när jag mår bra på insidan då börjar min utsida också må bättre.
Önskar dig lycka till på din resa.
Måste även säga att det du skriver är väldigt inspirerade. Jag känner igen mig så mycket.
Kram Emelie
Hej!
SvaraRaderaFint att läsa det du skriver!
Det är viktigt att se sig själv som viktig och värd att respektera!
Hoppas du får en bra vecka!
Mvh
Therese
Att det ska vara så svårt att bemöta sig själv med självrespekt.
SvaraRaderaKram/Lotte
Ja, Charlotte, detta med att respektera sig själv är en svår tankeprocess, som man måste arbete hårt med. Ovanstående kommentarer är mycket bra hjälp. det gäller ju att programmera om tankesättet. Att tänka goda och positiva tankar om sig själv och fråga sig själv när natten kommer och tankar på nattmackan är där, "Behöver jag det här? Är detta bra för mig?" Jag kämpar själv med självrespekten och gör vissa framsteg, men inte är det lätt. Det gäller ju inte alltid vikten utan det kan vara många, många orsaker.
SvaraRaderaHej!
SvaraRaderaHittade hit när jag läste Johanna Wistrands blogg ”Tio kilo lättare”, en annan viktminskningsblogg. Och den i sin tur hittade jag då jag läser mycket om skrivande, vilket är min stora passion.
Jag känner igen mig mycket i det du skriver om att inte behandla sig själv respektfullt. Visserligen anser jag mig inte i skuld till min egen övervikt eftersom jag har efter hjärtinfarkt och ett antal hjärtoperationer ätit medicin som fått min vikt att öka okontrollerat. Jag måst nog göra en egen resa i detta och kommer därför att följa din resa och hoppas att bli inspirerad.
Jag önskar dig lycka till och gläds med dina framgångar som kommer.